Skogsstyrelsen vilse i vilda naturskogar

Nyligen publicerade Skogsstyrelsens GD, Herman Sundqvist, en artikel på DN Debatt med rubriken ”Vi pausar inventeringen av nyckelbiotoper i nordväst”. I artikeln skriver han att klassificeringen som nyckelbiotop inte ger formell skyddsstatus, men att ett område klassificeras som nyckelbiotop i praktiken blivit liktydligt med ett stopp för all avverkning. Ett resultat som, enligt Sundqvist, aldrig var syftet och som givit begreppet en laddning som accentueras av certifieringssystemen för skogsbrukets aktörer inom FSC och PEFC. Den status som begreppet fått via dessa system har medfört att inga eller få marknadsaktörer befattar sig med virke från nyckelbiotoper.

Nyckelbiotoperna anses av Skogsstyrelsen enbart ha varit ämnade som planeringsinstrument för naturvårdsarbetet i skogslandskapet, och den genomförda inventeringen framhålles som ett mycket framgångsrikt koncept och som – ”en av väldens största naturvärdesinventeringar”. Det som blivit till ett problem för Skogsstyrelsen och skogsbruket är de ytmässigt stora skogar i nordväst, ofta i höjdlägen och fjällnära, som klassificeras som naturskogar och i många fall dessutom är kontinuitetsskogar med höga naturvärden. Den nuvarande tillämpningen av nyckelbiotopsbegreppet innebär att dessa skogar ofta har sådana värden att de alltså inte får avverkas av marknadens aktörer. Något som skogsbruket har haft svårigheter att acceptera då stora arealer därigenom i praktiken blivit ”skyddade”.

Nyckelbiotoper är skogsområden med mycket höga naturvärden. De har från en samlad bedömning av biotopens struktur, artinnehåll, historik och fysiska miljö i dag mycket stor betydelse för skogens flora och fauna. Där finns eller kan förväntas finnas rödlistade arter. Begreppets innebörd fastställdes av Skogsstyrelsen i början av 1990-talet och myndigheten står sedan dess som ägare och uttolkare.

Utifrån definitionen ovan på vad en nyckelbiotop är och innehåller så kan det förefalla självklart att sådana områden måste undantas skogsbruk för att utgöra värdekärnor där i bästa fall hotade arter åtminstone kortsiktigt kan fortleva. Sett i det korta perspektivet av den situation som dagens rationella plantageskogsbruk medfört för den biologiska mångfalden är dessa orörda nyckelbiotoper mycket viktiga. Långsiktigt är det dock inte hållbart med små ”öar” av obrukade värdekärnor i ett skogslandskap som domineras totalt av dagens brutala kalhyggesbruk. Det är i denna situation som skogarna i nordväst blir oerhört viktiga. Dessa mer eller mindre orörda naturskogar kan genom sin storlek och variation få stor betydelse för många arter som nu är mer eller mindre hotade.

Innebörden av Skogsstyrelsens utspel är delvis oklart, men det finns uppenbarligen farhågor att skogsbruket ser detta som ett ”carte blanche” då Sundström uttrycker att: – ”Vi förutsätter att skogsbruket hanterar pausen på ett ansvarsfullt sätt”.

Även FSC hyser tydligen farhågor om vad detta stopp kan komma att medföra då man finner sig föranlåtna att gå ut med ett uttalande där organisationen klart slår fast att FSC-reglerna gäller. D.v.s. Det åligger den certifierade skogsbrukaren att undanta alla nyckelbiotoper (registrerade som oregistrerade), enligt kraven i standarden, och det är den indikator som finns som är problemet för skogsbruket då första punkten klart definierar: – Utpräglat olikåldrig och skiktad naturskog med riklig förekomst av gamla/grova träd och rikligt med grövre död ved i olika nedbrytningsstadier. Kort sagt en beskrivning av stora arealer fjällnära skog.

Naturskyddsföreningen blev inte heller svaret skyldig, och redan dagen efter kom ett genmäle från Johanna Sandahl med en mycket klar och skarp värdering under rubriken – ”Ett av de största sveken mot naturvården vi sett i Sverige”. Föreningen har ju tidigare lämnat FSC med anledning av att organisationen inte markerat och vidtagit sanktioner mot aktörer som brutit mot reglerna, bl.a. avverkat både registrerade och andra nyckelbiotoper. Föreningen befarar att utvecklingen skogarna nu tar en olycklig vändning i och med Skogsstyrelsen beslut, så att avverkning av skyddsvärda skogar kommer att ske, trots regeringens uttalade ambition att sådana skogar inte ska avverkas. Man anser att om Skogsstyrelsen inte klarar att sköta sitt jobb, bl.a. har man ju ansvar för miljömålet ”Levande skogar” så bör ansvariga politiker svara på frågan. – ”Hur ska den svenska skogen skyddas”.

I södra Sveriges skogsområden är nyckelbiotoperna i dagens situation oerhört viktiga som åtminstone tillfälliga refugier för vissa hotade arter i ett i övrigt mycket enahanda skogslandskap som under de sista decennierna ‘granifierats’. En allvarlig brist är också bristande lagstiftning och att Skogsstyrelsen därmed inte fått något incitament att utveckla en praxis vid kalavverkningar, så att vid behov någon form av skyddszon tillskapas. Denna situation innebär oftast att nyckelbiotoperna skadas eller riskerar att skadas av stormar och insektsangrepp i kanten. Särskilt stor risk finns då en värdefull nyckelbiotop utgörs av en mindre våtmark eller skuggig bergssida som får speciella fuktighetsförhållanden genom framförallt den omgivande uppväxta skogen. Även nyckelbiotoper som omfattar smala bäck-/fuktstråk löper stor risk att radikalt förändas om omkringstående skog avverkas och kvarvarande stora träd inom nyckelbiotopen blåser ned. Vid förändringar får man i allmänhet räkna med att de arter som funnit en fristad i biotopen kommer att försvinna vilket innebär en förlust för den biologiska mångfalden.

I samband med sådana fall som relateras till ovan så skadas eller slås de värdefulla arterna ut genom att en katastrofal förändring sker av det mikroklimat som arterna gynnas av. Detta har inte på något relevant sätt tagits ad notam i samband med att registrerade eller för den delen även oregistrerade nyckelbiotoper kommer att påverkas av en kalavverkning. FSC-reglerna har ju i praktiken inneburit ett skydd för nyckelbiotopen som sådan på marker som är certifierade, men detta är alltså inte tillräckligt. Skogsstyrelsen skulle behöva se till att dessa områden, via signaler till politiker och skogsbrukets stora aktörer, får ett långsiktigt effektivt skydd och dessutom bida till att det skapas en acceptans så att biotoperna ses i ett landskapsperspektiv där andra skyddade områden och frivilliga avsättningar ihop med NO och kanske NS områden bildar nätverk av områden som garanterar hotade arters överlevnad.

BIA