I början på februari kom en av många emotsedd dom från Mark- och miljööverdomstolen (Mål nr M 9914-15). Domen avgör frågan om ett av länsstyrelsen i Värmland meddelat förbud för en mindre slutavverkning då dispens från bestämmelser i Artskyddsförordningen (2007:845) inte kunnat medges då avverkningen omfattar en lokal för bombmurkla (Sarcosoma globosum). Länsstyrelsens beslut överklagades men bekräftades genom dom i Mark- och miljödomstolen i Vänersborg och har därefter överklagats till Mark- och miljööverdomstolen.
MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT
Med ändring av mark- och miljödomstolens dom, undanröjer Mark- och
miljööverdomstolen Länsstyrelsens i Värmlands län beslut den 10 februari 2015,
dnr 522-2214-2014, och visar målet åter till länsstyrelsen för fortsatt handläggning
Bombmurklan omfattas av fridlysningsbestämmelserna i 8 § Artskyddsförordningen och är en art som är på tillbakagång inom sina europeiska förekomstsområden och i Sverige (som har en viktig del av populationen) är arten rödlistad såsom sårbar. Bestämmelsen i 8 § innebär att det är förbjudet att bl.a. ta bort eller skada exemplar av arten.
Rättsläget är oklart och det som vållat problem är att det inte finns någon uttalad rätt till ersättning för vid förbud (uteblivet medgivande av dispens) enligt de tre fridlysningsparagraferna (6, 8 och §§ artskyddsförordningen) som har sitt ursprung enbart i den tidigare gällande nationella naturvårdslagen. Detta har påpekats i flera utredningar i olika sammanhang, men inte åtgärdats av lagstiftaren. Miljööverdomstolen gör en grundlig genomgång av frågan , men finner egentligen enbart indirekt stöd för att en rådighetsinskränkning som det blir frågan om skulle kunna vara ersättningsberättigad. Att inget hänt sedan saken av olika instanser påtalats innebär en rättsosäkerhet som nu via Mark- och miljööverdomstolens domslut fått den tolkning som domen ger, bl.a. baserad på att rättsprinciper i andra lagar, Europakonventionen och utredningar, — bl.a. Utredningen om ersättning vid rådighetsinskränkningar (SOU 2013:59).
Domstolen skriver: – ”Enligt utredningen förefaller det inte ha varit lagstiftarens avsikt att låta förbud meddelade med stöd av bestämmelserna i 8 kap. miljöbalken gå så långt att pågående markanvändning avsevärt skulle försvåras”. Samtidigt konstaterar domstolen att utvecklingen på miljöområdet innebär att förbud enligt äldre fridlysningsbestämmelser inte fick försvåra pågående markanvändning inte automatiskt kan antas gälla i dag. Parallellt har dock även enskildas rättsliga ställning förhållande till det allmänna bl.a. avseende egendomsskydd förstärkts.
Som slutkläm konstatera domstolen: – Den generella utgångspunkten vid lagstiftning inom miljöområdet torde vara att dessa intressen måste balanseras mot varandra. Denna aspekt gör sig gällande också vid tolkningen av gällande rätt.
Vid genomgång av det aktuella fallet fortsätter domstolen resonemangen utifrån de olika rättsdokument och förarbeten till propositioner som finns, och konstaterar slutligen:
”Mot angiven bakgrund talar övervägande skäl för det inte varit lagstiftarens avsikt att fridlysningsbestämmelserna i artskyddsförordningen skulle kunna ges en tillämpning som innebär att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras. Lagstiftarens utgångspunkt synes vara att regler om områdesskydd i första hand ska användas i en sådan situation. Artskyddsförordningen ger enligt sin ordalydelse dock inget direkt utrymme eller anvisning för en sådan tillämpning. Någon dispensgrund med en sådan inriktning har inte heller föreskrivits. Det kan samtidigt konstateras att lagstiftningen inte heller ger någon tydlig lösning för hur den intresseavvägning som aktualiseras i detta mål ska göras”.
Vidare:
”Ändamålen bakom skyddsbestämmelserna i artskyddsförordningen talar i stället för att förbudet i 8 § artskyddsförordningen i och för sig ska anses tillämpligt i ett sådant fall och att dispens måste sökas. Tillämpningen i det enskilda fallet ska dock ske utifrån en proportionalitetsavvägning inom ramen för ett dispensförfarande. Det sagda leder till att om prövande myndighet finner att förbudet i 8 § artskyddsförordningen i ett enskilt fall medför att rådigheten över marken inskränks på ett sådant sätt att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras ska dispens medges från förbudet i denna bestämmelse. Åtgärden ska därmed bedömas som tillåten. En sådan ordning ger utrymme för att, på det sätt som lagstiftaren synes ha förutsatt, initiera frågan om skyddet för hotade växter i stället kan åstadkommas genom någon form av områdesskydd”.
”Frågan om ett förbud innebär att H Ss pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras har inte tidigare prövats i målet. Den frågan bör prövas av länsstyrelsen som första instans. I det sammanhanget kan också prövas om skydd för bombmurklan i området kan ges genom en mindre ingripande åtgärd eller i annan form. Men hänsyn härtill ska målet återförvisas till länsstyrelsen för fortsatt handläggning”.
Artskyddsförordningen är, tillämpad enligt sin ordalydelse, långtgående och ska alltså kunna ge ett effektivt och nödvändigt skydd för arter i behov av detta. Problem uppstår dock eftersom de flesta fridlysta eller via artskyddsförordningen strikt fredade arter är hotade främst av en i dag pågående intensiv markanvändning inom jordbruk och framförallt inom skogsbruk. Eftersom det enligt lagen inte finns ett uttalat krav på ersättning vid rådighetsinskränkning så kan alltså enskilda markägare drabbas hårt av ett förbud enligt lagen, vilket är olyckligt och skapat en mycket skarp polarisering.
Om den nu avkunnade domen medför att dispenser utfördas i allt fler situationer riskerar kanske vissa arter att påverkas negativt och förlora en långsiktig gynnsam bevarande status, vilket beroende på olika arters varierande förekomster inom sitt utbredningsområde kan vara allt från lokal till i värsta fall nationell skala. Varvid kan konstateras att ändamålet med Artskyddsförordningen riskerar att förfelas. Å andra sidan kan, om nu dispenser inte kan utfärdas, beslutande myndighet (länsstyrelse) hamna i en situation där man för att bevara arten måste utfärda någon form av områdesskydd. I vissa fall kan då myndigheterna hamna i en situation där ett antal sådana områdesskydd kan påverka möjligheterna att genomföra det prioriterade skydd som den nationella strategin för skogsskydd fastslagit där fokus i förstas hand ska vara värdetrakter och deras värdekärnor. Detta är dock en situation som kan lösas lätt genom politiska beslut om en medelstilldelning som verkligen gör att skogens biologiska mångfald räddas och miljömålen uppnås samt att Sverige visar att man inte bara skriver under olika konventioner utan också lever upp till dessa internationella åtaganden.
BIA