En debatt har blossat upp om hur skogspolitiken och möjligheterna att skydda värdefulla skogar ska skötas genom Skogsstyrelsens beslutet om att inte längre inventera nyckelbiotoper inom de fjällnära områdena i nordväst.

Samtidigt har ett stort antal i friluftsorganisationer (inom Svenskt Friluftsliv) och Ekoturismföreningen vänt sig till landsbygdsminister Bucht och framfört att man anser vissa följder av nuvarande miljö- och skogslagstiftning som uppenbart orimliga. Man vill t.ex. se ett lagstadgat krav på skyddszoner längs vattendragen, vilket man menar skulle skapa en blågrön infrastruktur över hela landet som kan bidra till ett sorts biotopskydd som skulle gynna den biologiska mångfalden.

Vidare framför man att eftersom Sverige inte kommer att nå miljömålet ”Levande skogar” inom överskådlig framtid vill man se en ökad transparens och bättre kvalitetssäkring kring skogsägarnas frivilliga avsättningar, vilka utgöt en viktig del i arbetet med att uppnå miljömålet. Ekoturismförenigen framfärde också att det finns behov av att förvekliga och uppnå de av riksdagen antagna friluftsmålen, liksom övriga miljömål och miljöbalkens principer för samråd.

Hanteringen av strandzoner kring sjöar och vattendrag liksom runt mindre bäckar och fuktdråg inom skogsbruket kan enkelt rubriceras som katastrofal. Genom kalavverkningar som stäcker sig ner till vattenbrynet, kanske med enstaka träd kvarlämnade här och var, åstadkommes stor skada på en zon som ofta ha stor betydelse för fauna och flora i landskapet. Strandskyddet är ju ett sätt att förhindra ödeläggande byggnation och annan exploatering, men skogsbrukets inverkan kan vara lika kännbarr. Skogsstyrelsen har bl.a. genom dialogprojektet försökt få fram en frivillig konsensus om att större hänsyn skall tas vid avverkningar intill vatten, men detta har i stort sett inte fått något genomslag hittills och än mer långtgående regler skulle behövas för framtiden.

BIA