En debatt har blossat upp om hur skogspolitiken och möjligheterna att skydda värdefulla skogar ska skötas genom Skogsstyrelsens beslutet om att inte längre inventera nyckelbiotoper inom de fjällnära områdena i nordväst.

Samtidigt har ett stort antal i friluftsorganisationer (inom Svenskt Friluftsliv) och Ekoturismföreningen vänt sig till landsbygdsminister Bucht och framfört att man anser vissa följder av nuvarande miljö- och skogslagstiftning som uppenbart orimliga. Man vill t.ex. se ett lagstadgat krav på skyddszoner längs vattendragen, vilket man menar skulle skapa en blågrön infrastruktur över hela landet som kan bidra till ett sorts biotopskydd som skulle gynna den biologiska mångfalden.

Vidare framför man att eftersom Sverige inte kommer att nå miljömålet ”Levande skogar” inom överskådlig framtid vill man se en ökad transparens och bättre kvalitetssäkring kring skogsägarnas frivilliga avsättningar, vilka utgöt en viktig del i arbetet med att uppnå miljömålet. Ekoturismförenigen framfärde också att det finns behov av att förvekliga och uppnå de av riksdagen antagna friluftsmålen, liksom övriga miljömål och miljöbalkens principer för samråd.

Hanteringen av strandzoner kring sjöar och vattendrag liksom runt mindre bäckar och fuktdråg inom skogsbruket kan enkelt rubriceras som katastrofal. Genom kalavverkningar som stäcker sig ner till vattenbrynet, kanske med enstaka träd kvarlämnade här och var, åstadkommes stor skada på en zon som ofta ha stor betydelse för fauna och flora i landskapet. Strandskyddet är ju ett sätt att förhindra ödeläggande byggnation och annan exploatering, men skogsbrukets inverkan kan vara lika kännbarr. Skogsstyrelsen har bl.a. genom dialogprojektet försökt få fram en frivillig konsensus om att större hänsyn skall tas vid avverkningar intill vatten, men detta har i stort sett inte fått något genomslag hittills och än mer långtgående regler skulle behövas för framtiden.

BIA

Länsstyrelsen beslutade i december 2016 om licensjakt på 8 st. lodjur inom Bollebygds, Borås, Marks och del av Ulricehamns kommuner. Bakgrunden är att under 2016 harr ett större antal får dödats av lo inom området och beslutade skyddsjakter har under året misslyckats. Inventeringar under vintern 2016 gav till resultat att det inom Västra Götalands län bedöms finnas 12,5 familjegrupper (motsvarande en population av 69 djur) vilket är fler än de 10 föryngringar som Viltförvaltningsdelegationen har satt som miniminivå, och inom det aktuella området har ca 33 lodjur enligt schablonen bedömts finnas (alltså halva länets bestånd).

Med detta som bakgrund och anseende att det inte finns andra rimliga åtgärder att tillgripa, då skyddsjakterna misslyckats, har länsstyrelsen alltså givit tillstånd att fälla 8 lodjur via licensjakt. Via modellberäkningar bedöms detta på intet sätt äventyra målsättningen om 10 föryngringar som miniminivå. Stammen av lo har dock visat sig känslig för jakttryck och har flera gånger under de senaste decenniet varit lägre än miniminivån (märk väl att denna nivå var 30 föryngringar innan Naturvårdsverket så sent som 2013 drastiskt minskade nivån) och inom stora områden i länet finns i dag inga eller mycket få lodjur, t.ex. i Dalsland där föreningen påtalat att tjuvjakt sannolikt förekommer.

Länsstyrelsebeslutet överklagades av Rovdjursföreningen, länsförbunden i Södra och Norra Älvsborg samt föreningen Varg och Lo. Förvaltningsrätten i Luleå avslog dock föreningarnas klagan och en begäran från länsförbundet i Södra Älvsborg om att få prövningstillstånd av denna dom hos kammarrätten i Sundsvall samt inhibition har resulterat i att ett prövningstillstånd erhållits men att ingen inhibition beviljats (en klar indikation på att domen inte kommer att ändras).

Då länsstyrelsen avlyste jakten den 6 mars hade 9 lodjur fällts (länsstyrelsen slätar dock över detta uppenbara brott mot villkoren i beslutet) och ett 10:e som träats fälldes efter muntligt telefontillstånd för skyddsjakt då djuret ansågs vara identifierat som ett av problemdjuren som angripit får. Fördelningen av de fällda djuren är inte helt klar, men det har fällts minst 3 djur i Ulricehamns kommun där angreppen varit minst. Det är uppenbart att licensjakt inte är ett bra sätt att förvalta lodjursstammen. Om man under kommande säsong får nya angrepp på tamdjur och skyddsjaktsbeslut som resulterar i skjutna djur kommer man att riskera en ny nedgång av en redan alltför svag population. Möjligheterna för spridning väster och nordvästut och en jämnare fördelning av de få föryngringarna kan därmed ha spolierats. Länet har så rika stammar av mindre klövvilt att det rimligen skulle kunna ha betydligt fler föryngringar. Miniminivån för Västra Götalands län behöver följaktligen omvärderas.

BIA